Kroppen pallar mycket, riktigt mycket, men till sist säger den stopp!

Jag är van att ha en kropp som lyder varje rörelse. Som orkar springa flera kilometer, till och med mil. Van att ha en kropp som orkar cykla landsväg efter landsväg, över ängar och genom alléer. Som orkar golfa flera timmar, i olika förhållanden. Jag är van att ha en kropp som orkar.

Ibland kan för mycket träning leda till något som kallas för överträning, vilket innebär att träningen överstiger kroppens förmåga att återhämta sig efter träningen. Detta leder till en effekt som bryter ner kroppen konstant och går tillbaka istället för framåt i ens träning.

Sedan några år tillbaka har jag dragit och stretat med min kropp. Använt den maximalt, tränat hårt och brutalt på heltid samtidigt som jag har jobbat i veckorna precis som alla andra (samt kvällar och helgen). Någonstans där tänkte jag en kort tanke om att det vid något tillfälle inte skulle hålla längre. Att mellan långa arbetspass fyllda av stress och påfrestande träningspass skulle kroppen säga ifrån. Jag hann tänka att kanske skulle det resultera i en skada, kanske i en sjukdom. Men det uteblev, tanken försvann och jag körde på.

Att DJ:a, golfa, cykla eller springa har funnits i mina tankar men jag har haft fullt upp med att orka ta mig upp ur sängen och ta på mig protesen då mina ben värker som bara den. Det här är så långtifrån den kropp jag är van vid att ha. Och som jag tar för givet att ha. Det som har pågått i dryga tre månader sker ungefär en gång per år, vanligtvis när jag har några lediga dagar efter en hektisk period. Och mellan gångarna hinner jag glömma bort hur det är. Rastlösheten som kryper sig på, hur jag blir avig och rentav lite deppig. Idrotten är en sådan oerhört stor del av den jag är, av min identitet.

I jämförelse med vad jag om dagarna ser är det här inte ens nämnvärt. Men jag tror och intalar mig själv att jag efter sådana här uppbrott tar jag kroppen lite mer tillvara, värnar lite mer om den och behandlar den lite vänligare. Lyssnar lite mer på den. I varje fall för en stund (för nu har jag vilat den i ett dygn så efter jobbet blir det en cykeltur för att få igång blodcirkulationen på riktigt igen).

P.S.
Vantar ju fortfarande på att Artroskopistläkaren skall ringa och ge mig en liten tid angående mitt knä, men det hinner säkert lossna från benet innan jag får svar. (skulle iofs vara en rolig syn för många andra säkert)