Hur viktigt är utseendet i dagens samhälle?

Värderar du människor efter hur de ser ut? Dömer du människor som är tjocka? Självklart inte, kanske du muttrar, då vore jag väl en hemsk, ytlig människa. Men även om det inte handlar om just dig så tänkte jag ta mig friheten att resonera lite kring det här ändå, lite för skojs skull bara. Ni som känner mig vet ju att jag gillar att vända och vrida lite…

Så här är det. Jag har mött åtskilliga människor genom åren, människor som kämpat med sin vikt, fastnat, gett upp, kämpat igen, räknat, läst, följt alla anvisningar, ätit rätt, motionerat rätt och provat alla möjliga och omöjliga tekniker för att må bra och gå ner i vikt. Utan framgång. Jag har gång efter annan noterat att dessa människor ofta haft en viss sak gemensamt, nämligen en viss sorts tankar. Ett mer eller mindre konstant mantra har följt dem genom vardagen – ett mantra som låter något i stil med ”Usch, vad jag är tjock”, ”Jag MÅSTE gå ner i vikt”, ”Jag får snart panik på att jag bara går upp i vikt”, ”Jag mår bra, men jag kan INTE släppa det här med min övervikt”, ”Jag är så ful med den här övervikten, inga kläder sitter snyggt” och så vidare.

Känner du igen det? Det här handlar ju som sagt inte om dig, men du kanske känner andra som låter så här?

Vet du vad som händer i en kropp när man mer eller mindre uttalat ältar liknande rader i sitt huvud? Dessa och liknande mantran är inte neutrala utan är kopplade till en värdering, en attityd, en åsikt och åtföljs alltid av en känsla – i det här fallet en negativ sådan. (Jag tror ju inte att det finns någon som tänker ”Usch vad jag är tjock – tjohoo!”…) Vi lever i en kultur där utseendet tillmäts enormt stor betydelse och där övervikt verkar vara den största synden av dem alla. Då är det väldigt svårt att tänka tankar om övervikt och fortsätta vara neutral i sin känsla. Man kan kanske vara neutral i förhållande till andra men inte till sig själv.

När man tänker sådana här tankar om sig själv följer alltså oftast den negativa känslan med. Och ju starkare känslan är och ju oftare man känner den, desto oftare aktiverar man sitt stressystem. Ett stressystem som mycket effektivt blockerar allt vad viktminskning och välmående heter. När viktminskningen uteblir kämpar man ännu hårdare, upprepar sitt mantra ännu oftare, aktiverar stressystemet ännu effektivare och…man är inne i en ond cirkel. Vad man än gör, hur ”duktig” man än är, så kommer man inte att bli av med sina överflödskilon. Tankarna om sig själv, fokuseringen på och värderingen av just vikten, sätter käppar i hjulet.

Visst är det knepigt, det är ingen lätt cirkel att bryta! Ofta känns det oöverkomligt och hopplöst. Man vet med sitt huvud hur man ska tänka men känslorna lyder inte. Inga affirmationer i världen har löst upp knuten – känslan av att vara tjock och därmed ful, inte duga, inte vara duktig eller god nog, sitter för djupt.

OM du känner igen, inte dig själv förstås, men någon av dina vänner i detta, så vill jag be dig hälsa hen: 1. Du är långt ifrån ensam. 2. Du KAN påverka detta, men det kräver en annan sorts jobb från din sida. 3. Jag lovar dig, det är mödan värt, hundra gånger om, så, 4. Sök hjälp, terapi, någon att prata med, för 5. Du är värd att må ditt allra bästa och ska inte slösa bort en enda dag till av ditt värdefulla liv, så gör något åt det, nu.

Och medan du nu, för en väns räkning, febrilt letar efter telefonnumret till närmaste terapeut så vill jag passa på att så ett tankefrö hos dig. Om jag återigen frågar dig vad som är viktigast för DIG i mötet med en människa, är det utseendet eller det som finns på insidan – vad svarar du då? Jag kan sätta min högra hand på att du fortfarande svarar insidan. Förstås. Men du, om detta är sant, på riktigt sant, hur kommer det sig då att du, jag, vi alla lägger ner så mycket mer tid, tanke, kraft och energi på vår egen utsida än på vår insida…?