Än finns det hopp för mig, men hur går det för Marko?

När jag vaknade idag blev det en liten lätt promenad på en kvart och det kändes ganska bra i knävecket ändå.
Klart jag inte kan jämföra detta med att springa men för 2 dagar sedan kunde jag knappt gå utan smärta.
Så jag ser positivt på hur benet återhämtar sig, det får ta den tid det tar helt enkelt.
Det är klart att jag typ måste kunna springa lite i helgen och under nästa vecka för att förbereda mig till Midnattsloppet.
Nu är det ju 2 veckor sedan jag kunde springa så jag vill verkligen kunna börja träna igen så jag inte faller ihop när loppet väl går av stapeln.
Jag har ju inte provat att springa med löparprotesen sedan vi justerade den, men jag ska till sjukhuset imorgon så jag får prova lite lätt där och se hur det känns.
På något sätt känns detta som en typisk grej att man blir lite sargad precis innan man skall göra något man verkligen sett fram emot under en längre tid.
Nåväl, skam den som ger sig, jag kommer att genomföra loppet och jag kommer att göra mitt bästa för att slå Marko.
Fick en förfrågan på Facebook igår om vad vinsten skulle vara för den som vinner.
Och ja det vet jag faktiskt inte, utan jag tror att det kommer vara ÄRAN som man får ta med sig, och det är mer än tillräckligt tycker jag.
Sen har jag försökt ha koll på hur mycket Marko egentligen tränar!.
Han nämnde i måndagens program att han har tränat under sommaren så hur hans form är i dagsläget skulle vara kul att veta.
Vi får väl se hur han lyckas ta sig runt milen när det väl bär av.
Nu måste jag ta lite kaffe och vara lite produktiv på jobbet, finns många reklamfilmer som skall göras…