Varför skulle detta hända…

Känns lite konstigt med mitt förra inlägg för jag fick just veta att en barndomsvän till en nära anhörig gått bort. Jag känner mig helt handfallen inför vad man säger. Beklagar sorgen låter väldigt gammalmodigt, stelt och opersonligt, men man kanske säger så?.
Beskedet kom till mig som en chock, och när jag läser på Facebook vart jag än är “vila i frid…”
Det är tungt, som en stor sten ligger på mitt hjärta, varför? varför just han?. Den människan som har funnits runt om mig under min uppväxt, och som jag har sett upp till under hela tiden, du och mina släktingar har gett mig mycket skratt och många funderingar om livet när jag var liten. Jag minns att när jag var liten sa jag till min mamma: – jag förstår inte hur dom kan vara sådär nu mår dom bra och skrattar men imorgon har dom ont och är trötta, vad gör dom egentligen?. Det enda jag fått som svar av er var ett leende och, “du kommer förstå sen när du blir stor!” Ni festade och hade kul, du gjorde inte en fluga förnär och alltid ett leende på läpparna. Det var nog det som gjorde att jag jämt ville vara med i ert gäng på alla tillställningar som ni skulle ha,  kanske var det för ni var 19 och jag var endast 9 år men ändå. Jag gjorde allt i min makt för att få vara med er (även om ni säkert tyckte jag var en jobbig skitunge).
När jag har träffat dig på senare tid har vi skojat och haft underbara pratstunder, du och jag har pratat om familjer, och allt mellan himmel och jord.
Nu finns du inte längre och jag känner bara en tomhet, mina tankar går till hela din familj och de nära anhöriga som du har tillbringat större delen av ditt liv med.

Så jag avslutar detta inlägg genom att lyfta blicken mot himlen och säger: – Vila i frid Matte, du kommer alltid finnas i mina tankar!